loni

Och här sitter man och skriver för sig själv klockan alldeles för sent och bara väntar på att orka gå och lägga sig.
Och jag läser dikter jag trodde att jag glömt
Och jag vet nu att hoppet är det sista som lämnar människan
och jag orkar inte hoppas mer
och nu ska jag sova

Åhej, det här var väl random
blogguppdatering och jag har ingen aning om varför för varken jag eller nån annan bryr sig. Bloggeran är över. Jag har sagt det förut: jag hatar internet, pallar inte. Men vafan, ibland kommer det bara över en. Man måste (jag var nu tvungen att hota mig med att slå ner mig själv med samhällsboken om jag inte lät bli att dra ett Hair-citat. *puh*). Man måste bara få ur sig nåt. Och inte bara för sig själv, även om det kanske egentligen är det. Och även om detta nåt är väldigt svårt att säta ord på.

Vart skall jag ta vägen med mitt liv.
Tiden går och den går inte bakåt. Det vill jag inte heller. Men snart står jag där och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Det är så klyshigt, så klassiskt. Ett vägskäl, val, LIVET. Vem är jag, varför, vart ska jag, vad vill jag, finns Gud osv i alla Åh-ändlighet.
Det är fantastiskt. Vilka möjligheter, tusen miljarder sekunder; bara MINA att göra vad jag vill med. Hela världen är min. Det finns inga begränsningar, det finns bara frihet. Underbart.

Det är underbart. Och skitläskigt. Och ångestframkallande. Eller snarare; lätt att skjuta på framtiden. För det är vad jag gör. Det ordnar sig, det löser sig och allt. Men vad fan; hur mycket kan lösa sig på två månader? Jag tänker alltså är jag - jag tänker som fan men känner mig inte mer existerande för det. Jag tänker inte alls men inte bleknar jag bort och försvinner även om det är det jag vill ibland.

Det är jag. Och bara. Endast. Jag. Som har makten och kraften att göra vadihelvete jag nu ska göra med mitt liv. Jag kan få hjälp av andra människor men i slutändan är det jag och jag och JAG som måste genomföra det. Som måste leva MITT liv. Och jag har insett, och inser, att det jag gör och alltid har gjor är att vänta. Jag väntar. På räddning, på att någonting mirakulöst ska inträffa och, om inte lösa allt, så åtminstone förändra. Jag har ingen aning om vad det är jag väntar på, vad eller vem och jag vet inte heller om jag har kraft, eller vilja, att sluta vänta. Även om jag inser att om det jag väntar på någonsin dyker upp så kommer mitt liv ändå alltid bara vara mitt och ingen annans och det är bara jag som egentligen bryr mig om det för alla andra har sina egna liv. Och de kan vara delaktiga i mitt och glädjas eller sörja med det men precis som jag så är de människor
och innerst inne
är alla själviska
och det går fan inte att fly undan hur gärna man än vill.
Men det kanske inte är meningen heller.