Pepparstek
En nybliven vegetarian får utstå hårda prövningar. Det kändes helt okej bra att motstå när mamma med det dåliga minnet sa att hon köpt extra dyrt, fint kött. Det var svårare när matoset spred sig i köket. Och än svårare sedan vid matbordet när mor hela tiden påpekade hur gott och mört det var! Men jag åt Wokgrönsaker, keso och potatisgrejer och motstod frestelsen. Och det var faktiskt inte så svårt, såhär efteråt när jag är mätt och allt, och känns gött bra. Det här ska nog bli fint.
Ingen sol och cykel idag men allt känns ändå en aning ljusare, pepp!
Nu ska jag snart köra mig själv och Christy till Orust och superchilla med Älex. Det ska vara fint såhär års har jag hört.
Puss
Vad händer ens
Hej och hå, varför är man aldrig nöjd? När man (läs jag) går i skolan vill man vara ledig och när man (läs jag) är ledig skulle man göra vadsomhelst för att få någon slags struktur i sitt liv. Jag blir deprimerad av lov, så sjuk är jag. Och nu ska jag inte tillbaks till någon skola heller. Så nu är jag sjukt sugen på att jobba 9-5 så jag kan få gå och längta efter att få vara ledig. Jag är däremot inte särskilt sugen på att söka jobb men dessa två saker går oftast hand i hand så jag är väl tvungen. Precis som man (läs alla som vill ha ett liv) är tvungen att göra en massa jobbiga saker man inte har lust till.
Jag har insett att jag vant mig vid att alltid ha en massa människor omkring mig så nu känns det väldigt tomt och jag saknar alla. Det är skönt att vara ensam också men jag blir så äckligt melankolisk.
Regina Spektor är en kvinna som jag känner måste omnämnas här på min blogg. Hon är en så fruktansvärt grym människa och göra så sjukt bra musik som bara är helt hennes egen!
Carina Berg kan jag säga ett ord om också. Sjuktcool.
Idag såg jag en hel tidning som handlade om bloggande och om hur man skapar en "framgångsrik" blogg. Var liiite sugen på att köpa den, jag känner att jag inte är något vidare bra på det här. Men va fan, jag har kul. Eller tidsfördriv i alla fall.
Naej, imorgon blir det bättre.
Hoppas på sol.
Puss
How I need to need you
Idag. (Igår.)
Diskade jag
Lyssnade jag på Radiohead och flyttade min garderob från golvet till in i garderoben
Lagade jag spenat- och potatissoppa
Letade jag upp ett recept på glass
Spelade jag efter c-klav för första gången på flera år (överdrift)
Var jag på förfest
Åkte jag buss hem
Mycket meningsfull dag
Ganska trevlig, på sitt lilla sätt.
Magkänslan, intuitionen och ödet
Tycker om att driva med mig tror jag
Jag brukar krydda mina maträtter på en höft
Hebamare Örtsalt kan man in princip aldrig få för mycket av
Inte heller muskot,
... när det gäller spenat då.
Miserabelt, misär. Men jag kan i alla fall låtsas att jag har ett liv. Det är inte alls så deppigt som det låter tror jag. Sov fint!
2+2=5
Jag sätter mig alltid ned med ambitionen att skriva långt, djupt och bra. Kan forma ord och meningar hela dagen och längta tills jag skall få ner dem på detta virtuella papper. Men väl här glömmer jag alltid. Orden glider undan, meningarna låter sig inte riktigt fångas. De är där, men de är inte fullständiga, bildar ingen helhet, gör ingen klokare. Allra minst mig. Ändå kan jag inte låta bli att försöka.
Jag brukar prata om ordlösa känslor. Det finns så många av dem. Så många känslor utan namn. Men det finns ordlösa tankar också. De är lite som bilder, säger mer än tusen ord men går inte att formulera rent språkligt. Och hur många gånger är det inte så att saker som låter så himmelens bra i huvudet förlorar all sin mening och glans när de omformats till ord som lämnar läpparna.
Det här var inte alls vad jag tänkt skriva om. Jag hade tänkt skriva om livet. LIVET. Det som börjat nu, när jag har röstat och allt. Det som man måste acceptera och som känns underbart härligt ibland och för jävla läskigt andra gånger. Jag hade tänkt skriva om förändringen. Förändringen nu och den som skett. Om hur en människa kan förändras och ändå vara samma. Om jag, jaget, identitet, den enskilda individen, vad som utgör ett jag och en personlighet och alla existentiella frågor som är så fantastiskt roliga att älta.
Jag hade tänkt skriva om framtiden. Om känslan, om tanken, om nuet och om dået. Hade tänkt skriva om alla människor jag beundrar, saknar och tycker så mycket om. Och jag hade tänkt skriva om bloggandet som nu ska tas upp igen. För att, för att, jag vill. För att jag gillar att skriva. Bara så faktiskt.
Äckligt kladdigt men sant
Tjoho, vart börjar man?
Jag är överlag en ganska deppig människa. Eller i alla fall ganska E-M-O-T-I-O-N-E-L-L, som det så fint heter, av mig. Jag är förälskad i trasighet, vemod, sorg och melankoli - jag kan inte hjälpa det men det är så bitterljuvt vackert. Men det är ganska tungt också och jag och Herr Existensiell Ångest brukar hänga med varandra ganska ofta. För att inte tala om jag och Fru Total Förvirring. Eller fröken Likgiltighet och hon är nästan värst för hon färgar allt i äckligt smutsgrått och får en att skita fullständigt i om det kommer en dag efter imorgon eller inte.
Men det spelar fan ingen roll om livet känns skit väldigt ofta när det kan vara så underbart ibland. Det överglänser liksom allt. De där stunderna när allting bara bubblar inom en och solen lyser och allting bara är...
bra
Och jag är ganska dålig på att uttrycka glädje, både i skrift och i tal, den är så svår att sätta ord på. Det finns liksom inga ord som är tillräckligt starka och kraftfulla.
Och det är så fruktansvärt svårt att inte få allt att låta klyshigt, smörigt, och falskt men alla ni, verkligen alla ni, som finns där med era kramar, leenden och fina ord - ni är så sjukt bra! Ni betyder så himla mycket för mig, det är ju ni som gör min värld men det är egentligen inte det som är så underbart. Det som är underbart är att ni är era egna, ni har era egna världar och att(visdomsord tagna från kbergsjohannor) ni är den viktigaste personen i ert eget liv. Och jag är så tacksam över att jag och min värld får samexistera med era. Att jag får dela era ord, känslor och upplevelser. Att det kan finnas så många kloka, vackra, älskvärda, underbara människor som alla är sina egna unika personligheter. Och att jag fått chansen att lära känna er.
det är precis vad jag är - tacksam.
(Jag sa ju att det var svårt att få det att inte låta smörigt)
Och jag vet att det kommer komma jobbiga stunder och ångest och ensamhet och allt tjafs men nu
NU
Är jag så fruktansvärt glad. Just nu känns allting bara så sjukt bra. Jag har fortfarande en massa prov att läsa till och uppsatser som är betygsavgörande att skriva och jag vetefan varför jag inte bara sätter mig ner och gör dem. Men ändå.
Jag är bara så glad över att jag är jag
och jag är så tacksam för att jag tillåts vara det
och att jag har en framtid att göra vad jag vill med
och en hel värld som jag inte är ensam i
utan som jag delar med alla underbara människor jag känner
Jag vet inte om någonting makes sense. Och som sagt, det är så svårt att veta vad man ska säga. Men nu har jag i alla fall försökt.
Med kärlek
Så talade Zarathustra
Oj, oj, här var det deppigt. Det brukar bli så på internet av någon anledning. I vilket fall. Idag bloggas av tre anledningar:
- Jag har uppsatser att skriva och prova att plugga till och därför gör jag allting utom just det
- Jag tänkte börja blogga igen för det känns som en bra grej att göra när jag har tagit studenten och alla vill hålla koll på vad jag har för mig (yeah right)
- Jag ska bli litteratur- och kulturnörd och alla ska få chansen att följa min långa väg till detta mål!
Yäs, vi får se hur det går. Nu hägrar religion och naturkunskap. Jag tror att jag ska ta en cykeltur eller nåt.
"Allt rakt ljuger. All sanning är krum, tiden är själv en cirkel."
- ur så talade Zarathustra av Fredrik Nietzsche
För dig gjorde jag allting fel
Och jag läser dikter jag trodde att jag glömt
Och jag vet nu att hoppet är det sista som lämnar människan
och jag orkar inte hoppas mer
och nu ska jag sova
Cogito Ergo Sum
blogguppdatering och jag har ingen aning om varför för varken jag eller nån annan bryr sig. Bloggeran är över. Jag har sagt det förut: jag hatar internet, pallar inte. Men vafan, ibland kommer det bara över en. Man måste (jag var nu tvungen att hota mig med att slå ner mig själv med samhällsboken om jag inte lät bli att dra ett Hair-citat. *puh*). Man måste bara få ur sig nåt. Och inte bara för sig själv, även om det kanske egentligen är det. Och även om detta nåt är väldigt svårt att säta ord på.
Vart skall jag ta vägen med mitt liv.
Tiden går och den går inte bakåt. Det vill jag inte heller. Men snart står jag där och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Det är så klyshigt, så klassiskt. Ett vägskäl, val, LIVET. Vem är jag, varför, vart ska jag, vad vill jag, finns Gud osv i alla Åh-ändlighet.
Det är fantastiskt. Vilka möjligheter, tusen miljarder sekunder; bara MINA att göra vad jag vill med. Hela världen är min. Det finns inga begränsningar, det finns bara frihet. Underbart.
Det är underbart. Och skitläskigt. Och ångestframkallande. Eller snarare; lätt att skjuta på framtiden. För det är vad jag gör. Det ordnar sig, det löser sig och allt. Men vad fan; hur mycket kan lösa sig på två månader? Jag tänker alltså är jag - jag tänker som fan men känner mig inte mer existerande för det. Jag tänker inte alls men inte bleknar jag bort och försvinner även om det är det jag vill ibland.
Det är jag. Och bara. Endast. Jag. Som har makten och kraften att göra vadihelvete jag nu ska göra med mitt liv. Jag kan få hjälp av andra människor men i slutändan är det jag och jag och JAG som måste genomföra det. Som måste leva MITT liv. Och jag har insett, och inser, att det jag gör och alltid har gjor är att vänta. Jag väntar. På räddning, på att någonting mirakulöst ska inträffa och, om inte lösa allt, så åtminstone förändra. Jag har ingen aning om vad det är jag väntar på, vad eller vem och jag vet inte heller om jag har kraft, eller vilja, att sluta vänta. Även om jag inser att om det jag väntar på någonsin dyker upp så kommer mitt liv ändå alltid bara vara mitt och ingen annans och det är bara jag som egentligen bryr mig om det för alla andra har sina egna liv. Och de kan vara delaktiga i mitt och glädjas eller sörja med det men precis som jag så är de människor
och innerst inne
är alla själviska
och det går fan inte att fly undan hur gärna man än vill.
Men det kanske inte är meningen heller.
Liv, jag förstår dig inte
bränner
under tungan
ilar
under huden
forsar
under huden
Mina ord
vägrar
fly
ut i frihet
While we're waiting
Satte mig ner med ambitionen att skriva världens längsta blogginlägg och framförallt summera det gågna året 2008 men även försöka mig på en framtidsprognos av det kommande 2009.
Och det var ungefär så långt jag kom.
God Jul (denna eller nästa - välj själva) och Gott Nytt år älskade vänner och församlade (eh?). Såhär dags på dygnet (varför alltid såhär dags på dygnet?!) kan man inte vara annat än lite småmelankolisk. Spleen, som det heter.
Väntan på Godot
Puss och kram (Så bra det nu går genom interNätet)
Yours sincerefully Loli
(har egentligen ingen aning om vad det betyder men det passade min sinnestämning. Godnatt.)
Kramas för de ensamma
Vissa dagar. Är bra dagar. Dagar då benen går av sig själva. Då ingenting känns tungt och jag kan se mig själv i spegeln och sedan titta en gång till bara för att jag är så snygg. Dagar då skrattet hela tiden kittlar i halsen, just av ingen anledning alls. Du har hela livet framför dig och kan dansa dig igenom det. Varenda en av de dagarna kommer jag kanske inte alltid minnas. Men de finns där. Och gör livet värt att leva.
Vissa dagar. Är sådana där mellandagar. Utan rea. Sådana där dagar som liksom inte riktigt spelar någon roll. Du kunde lika gärna legat kvar i sängen. De dagar som bara fyller ut. Som jag aldrig kommer att minnas, aldrig kommer ägna en tanke. Hur många sådana dagar har jag inte levt?
Vissa dagar. Är minnesvärda dagar. Sådana där dagar som för alltid kommer bevaras i hjärtat, bra som dåliga. Dagar som förändrar. Eller dagar som förgyller. Eller förstör. Hemska dagar, underbara dagar. Lärorika dagar. Och ibland är även småsaker värda att minnas. Stora eller små dagar. Dessa dagar är som små glimmande guldkorn i sand. Dagar jag behåller. Och kan se tillbaka på.
Vissa dagar. Suger. Då går ingenting rätt. Då får minsta lilla extra vikt mig att tappa balansen och falla. Dagar då jag helst av allt skulle vilja krossa alla världens speglar. Då frustrationen är desperation under huden. Vad vill du, varför, hur, när, var, vem? Vad spelar du ens för roll? Sådana dagar då jag vill fly ut ur sitt skinn, bort från mig själv. Bort från allt. Dessa dagar får mig att undra. Vad som egentligen betyder något.
Andra dagar. Det finns tusentals olika sorters andra dagar. Fina dagar, lugna dagar, arga dagar, döda dagar, sorgsna dagar, glada dagar, och så vidare i några rader till. Och hur många dagar lever inte en människa.
Vad vill jag ha sagt? Det har jag ingen aning om som vanligt. Men idag var en mellandag/dålig dag. En ensam dag.
Jag: Jag har typ ingenting jag måste göra när jag kommer hem. Det är skönt men lite jobbigt också, det är då man inser hur ensam man är...
Stina: Men du eller, du är typ den minst ensamma personen jag känner!
Jag: Jag är typ den mest ensamma personen jag känner.
Stina: Då kan du inte känna speciellt många..
Idag är jag ensam. Imorgon är jag ensam. Jag är alltid ensam. Alla är alltid ensamma. "Every creature on this earth dies alone". Jo tack, jag vet. Det är sjukt att man ska behöva stå ut med att vara ensam med sig själv varenda jävla millimakronanosekund av sitt hur-lång-det-nu-blir liv.
Kram
Vrid dig med (anagram)
Att ha huvudet fullt av snor känns inte som det bästa när man ska ha stort-mega-jätte-samhälskunskapsprov. (Och då menar jag det fysiska snoret. Att ha huvudet fullt av politik hade nog varit ganska bra faktiskt.) En annan sak med Sh-prov är att vi inte kommer att ha någon ensemble vilket suger litegrann.
Jag har hört att man spränger en hel jävla massa hjärnceller när man nyser (men med det kanske det är som med att man blir jävligt ful resten av livet om vinden vänder när man gör grimaser). Jag kan i alla fall inte ha så många kvar nu då, efter idag (det kanske märks). Kanske lika många som jag hade i fredags? Jag vet inte. Ingen vet. (Jag tror jag ska gå och ringa Linda Bengtzing).
Uttrycket prosit, som man säger till en person som just nyst, är latin och betyder "må det gagna" (från prosum, "vara nyttig"). haha det visste ni inte! Och inte jag heller. (Och ungefär lika lite vet jag varför texten är här uppe.)
WAAATÄVÄÄÄÄ.
Nu har jag kommit till det stadiet att jag insett att jag inte skulle ha skjutit upp det sista läsandet tills nu. Provpaniken infinner sig och varför har jag inte pluggat mer? Då har jag ändå varit duktig och gjort en del idag. Och diskat också. Puh.
Åh, hur var det nu? Liv, jag förstår dig inte. Ganska mycket förstår jag inte. Ganska mycket vet jag inte om jag vill förstå. Som det här med Eukommissionen, det verkar mest jobbigt.
Annars då?
Jorå, solen skiner och det regnar och däremellan är det ganska mycket slask. Men lite snö också.
Nu låter det som att jag är asopepp och seg. Och det är jag. Men annars har helgen vart fin. Fredagsmaskeraden var aspepp. Lördagen var det mysigaste på länge. Idag var/är snorig men det var fint med lussebullar och Sagan om Ringen Extra material.
Nu undrar jag mest bara vart jag är på väg. Och om det är meningen att jag ska försöka läsa kartan och ta ut riktningen. Eller om jag bara ska spatsera runt. Och se om jag hittar någon trevlig stig. Wohooo, vilken underbar metafor.
Och så ser jag framemot en natt fylld av... ännu mer
SNOR!
Natti, natti.
Julklappsreklam på Tv4:
Till henne: tre nr av Elle
Till honom: tre nr av Allt om historia
Eh...?
Wuthering heights
På ensemblen i måndags bestämdes det att vi ska testa att spela en Kate Bush låt. Jag, som inte lyssnat på henne på ett långt tag nu, satte precis in skivan i min dator och insåg hur sjukt bra hon är. Iiihk, viss musik vill man bara typ... hoppa in i. Kate Bush gör sån musik. Även om jag tror att det är så med den att antingen älskar man den och tycker att hon är skitcool och helt genialisk eller så hatar man den och tycker att hon är galen och dum i huvudet. Galen är hon nog i och för sig. http://www.youtube.com/watch?v=xz07Hf5htfY&feature=related
Idag var en bra dag. Trots huvudvärk och enorm trötthet (jag höll på att somna på religionslektionen och på gympan gjorde jag ingen skillnad på mina medspelare och de i motsatta laget.) Fika på Espressohouse (i Uddevalla!!!) med Emma var trevligt och mycket bra. Puss på dig och sånt! Sen var det snabbvisit hos Stina och Västerskolans Julkonsert. Vi plus tre trettiondelar(eller hur många vi nu var) av 9D stod utanför kyrkan och var nostalgiska, ojade oss över att när vi kommer stå där när vi är fyrtio så är förmodligen Elisabeth och Eva pensionerade för ganska längesedan, pratade om återträff, och upprördes över gamla människors fräckhet (de gick före på det mest ohängda sätt jag varit med om!)
Yes och om konserten är inte så mycket att säga förutom att det var mycket nytt (sånt som vi minsann inte höll på med på vår tid) och lika finstämt som vanligt (med vissa undantag dock). Och jag kom på att vi håller på att gå ur tiden. Numera är det bara årskurs 7, 8, 9 - som fortfarande möjligtvis vet vilka vi är. Ahhh, vi är så gamla! (Ge mig en rulator, nu!)
Det är en kvinnlig författare i typ 30-40 årsåldern med dreads på TV! Fan vad coolt, sån ska jag också bli! Wiii!
Yap, bloggskrivandet var på topp idag. Nu ska jag läsa samhällskunskap.
("Lycka till med det!"
"Åh, Tack!")
Puss
I need a kicking cause I'm fake
Nu är jag mest allmänt förvirrad för jag är så dålig på att planera och har inte sovit jättemycket så hissen går ungefär bara till andra våningen känns det som. Körrep imorgon i alla fall och träffa Gotland-Sofii! Wiii!
Jag fattar ingenting och jag tror inte att ni gör det heller
But hey, min blogg är tolkningsbar!
Och så sa han det alla tänkte. Amen.
Random unge någonstans i församlingen: "Inte han igen!"
Ja, det var nog det roligaste idag. Annars har det varit en helt vanlig söndag (ni vet när man sitter och gör ingenting fastän man vet att man har tusen saker man borde, för att inte säga måste, göra och likförbannat så tar man inte tag i det) och jag tänker att den där ungen egentligen hade jävligt rätt. Inte han igen. För jag menar, hur många gånger har han inte kommit nu, hur många gånger har vi inte firat hans jävla födelsedag. Och väntat (vilket förövrigt har funkat ganska bra för mig. Idag har jag väntat en jävla massa.) Hade det inte varit rätt festligt om vi varje år hade firat olika högtider vid olika tillfällen. Lite jobbigt för almanacksföretagen kanske men man får ju offra sig.
Nästa år ska jag nog fira Tisk (fråga mig inte vad det är för det vet jag inte men det innefattar i alla fall simfötter, små gula älgar och punschrullar) den 17 juli.
Jag är på skrivhumör och sitter och knåpar med engelskan (men nej, den föder ingen inspiration). Igår var min kusin Sofia här och det var himla trevligt. Idag var jag i kyrkan då. Det var rätt trevligt det med även om prästen var sjukt seg. Och så snackade han ju bara om nån snubbe hela tiden, Gud eller vad han hette, och om hur himla bra den här killen var. Ingen fantasi alls.
Jag längtar till nyår så att jag kan få ha på mig min nya fina klänning som är röd! Och så att jag kan få avge ännu en bunt meningslösa nyårslöften som jag ändå aldrig håller (oftast är det väl mest önskedrömmar kanske).
Nej, här blir ju inga barn gjorda (Och tack och lov för det.) Så jag ska nog gå och spela lite.
vi ses på spårvagnen!
ett annat ord för rosa elefanter
Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Guds) ankomst.
Imorgon (eller, om man nu ska vara exakt, om 23 minuter) är det första advent. Igen.
Det är min artonde första advent. Eller nittonde, beroende på hur man räknar. I vilket fall. Jag är inte kristen, och kommer förmodligen aldrig att bli (bara för det kommer jag säkert att utbilda mig till präst när jag är 47), men det är något med advent. Något med ljusen i fönstren. Något med decembernatthimlen och kylan i luften. Något med alla förbannade jävla julsånger som jag kan utan och innan, framlänges och baklänges och uppochner. (Och, inte att förglömma, den förbannade julklappshysterin och all hysterisk stress över allt som måste (?) göras!)
Första advent, fjärde söndagen före juldagen och första dagen i kyrkoåret, egentligen Första söndagen i Advent.
Jag ska inte försöka skriva färdigt det här inlägget innan denna första söndag. för då har jag bara tolv minuter på mig. Och jag är en jävligt seg människa. Första advent ja, vad tänker man på då? Ljus? Längtan? Väntan?
Väntan. Väntar vi inte alltid på något?
Är inte hela livet egentligen bara en lång jävla väntan?
(På vaddå? Döden då kanske?
Yes, för här ska vi göra allt för att låta melankoliska och megadeprimerade.
Nej, realism kallas det.
Tja, allt är relativt.
Nej. Det är det inte.)
Men anyway. Vad jag försöker säga är (att jag inte har något vettigt att komma med) att det är något med hela den här månaden. December. Advent, julkalender, lussebak, pepparkakor, lucia, julafton, nyår, mellandagsrea, julklappar, allt det där ni vet. Det är som om hela December är en enda lång högtid. Och medan vi väntar i advent (vad vi nu än väntar på; Jesus, löneförhöjning, snö, billigare bensin, julkalenderns upplösning, världsfred you name it) försöker vi hinna med så mycket så möjligt, som om alla andra månader bara varit en förberedelse, en väntan, på december då allting plötsligt ska göras. Måste göras.
Så nu
precis nu faktiskt
(Faaast... nu är det ju inte nu längre...
Nej och du kan ju bara ta och hålla käften.)
bestämde jag mig för att den här decembermånaden
denna advent
så ska jag ta mig tid att vänta
vänta på riktigt (även om jag, som sagt, tycker att väntar är det enda jag gör.)
men jag ska vänta.
Och det ska bli jävligt spännande att få reda på vad det är jag väntar på.
23:59 30/11 2008
Opepp.
Men imorgon ska jag i alla fall till Göteborg med Emma.
Störd, stördare, stördast (and which planet are you from?)
Jag har precis upplevt den sjukaste dagen i hela mitt liv (hittils). På ett positivt OCH negativt sätt. Så det här lär bli det längsta (och mest intressanta?) det-här-har-jag-gjort-idag-blogginlägg någonsin.
Dagen började med att jag (efter hela tre och en halv timmars sömn!) var tvungen att gå upp klockan halvsju. Inte ett enda tryck på snoozeknappen fick förekomma så jag hade lagt mobilen långt bort. Och fy fan. Det är rena tortyren att ögonblicket efter att tankarna vaknat till liv helt sonika slå upp ögonen, sätta sig upp och kliva ur sängen. Hela kroppen skriker i protest och huvudet är för segt för att ens fatta vad som händer.
En trevlig promenad till Ljungskile och jag kände mig riktigt pigg. Gick på tåget, träffade Stina och insåg att jag inte riktigt var så pigg som jag trodde. Vi kom i alla fall hela och hållna till ett Göteborg. Jag har aldrig sett den stan så tom på folk. Men va fan, det är väl så att det bara är idioter som är uppe kl nio en lördagmorgon. Och pensionärer.
Efter mycket noga studerande av Göteborgs spårvagnskartor och en kort liten promenad kom vi fram till Artisten ("Min framtida skola?", tänker jag hurtigt och vet inte vad som väntar mig.) och stod en lång stund och väntade på att allt skulle börja.
Vi gick in i en stor och fin och flashig konsertsal där vi fick information om dagen. Jag och Stina lyssnade smått förvirrade när lärarna presenterades ("Där är per, som ni alla känner...") och vi blev upplysta om att det tydligen var "tradition" att äta pizza till lunch. Det verkade alltså som att det här var något slags återkommande arrangemang och att de andra som var där visste vad allt handlade om. Jag och Stina hade ingen aning.
Så fick vi skiljas åt för jag skulle gå med Violaläraren till ett rum och Stina med fiolläraren till ett annat. Det var bara två altviolinister till och jag blev lite orolig att de skulle vara asduktiga och utklassa mig totalt. (Här ska tilläggas att jag inte läst c-klav på typ ett halvår och dagen innan fått reda på att vi skulle ha med oss nåt stycke att spela på våra solo-lektioner.)
Vi presenterade oss och det visade sig att de två andra var niondeklassare. Jag pustade ut. Kanske jag tillochmed skulle få glänsa lite? Våra "solo"-lektioner visade sig gå till så att en spelade upp sin låt medan vi två andra inklusive läraren (som för övrigt var Viola-stämledare på Göteborgsoperan) och tjejernas lärare (!) lyssnade. Sedan gav läraren tips och man fick spela om lite grand och göra lite olika övningar osv. Och en av niondeklassarna började. Jag dog lite grand. Hon spelade utantill. Hon spelade ett stört långt och vackert/svårt stycke. Hon spelade helt jävla fucking rent. Vad jag såg var hennes teknik asbra. OCH hon spelade med känsla.
Jag satt och typ skrattade lite åt mig själv. Det var intressant och kul att höra läraren ge henne tips och sådant som jag själv också kunde ta till mig. Men det skulle bli mindre intressant och kul att spela själv.
Den andra tjejen spelade. Det var samma där. Så jag dog igen och sen var det min tur. Jag spelade med noter (som jag inte kunde läsa) ett stycke jag inte spelat på ett år. Och eftersom jag spelat fiol ett bra tag nu så var min intonation inte den bästa. Men vad fan, jag var rätt nöjd ändå.
Tjejerna var trevliga. Men störda. Seriöst. Jag hatar folk som är yngre och bättre än mig. Jag började känna att jag kanske inte var särskilt redo för att börja på musikhögskola riiiiiktigt än. När ett par niondeklassare är så stört mycket bättre än mig. Dessutom skulle de iväg och sjunga på nån stor julmarknad och allt var bara konstigt.
Lunch åt jag med stina. Världens minsta pizza som vi delade på. Vi pratade med Johan och Julia från Mölndal. Sedan lyssnade vi lite på nån brazzensemble från vänersborg (med världens kaxigaste trombonspelare)och jag är kär i valthorn. Det är galet fint. Stina hade inte haft någon lektion än för fiolerna var så många. Hon hade däremot lyssnat på en sjuk gymnasieetta som tydligen gått loss och spelat bättre än norskan vi träffade för ett par år sen (och hon spelade, felfritt, ett stycke som var så svårt och galet att jag inte ens fattade att det fanns.) Så vi satt där och kände oss smått vilsna och felplacerade. Lite som om vi kom från en annan planet.
Så var det dags för världens snabbaste orkester. Efter väldig förvirring ( i alla fall från min sida eftersom jag inte hade några violakompisar kvar. Ingen lärare heller) fick vi satt oss. Jag slog mig ned bredvid Stina - längst ut bland fiolerna. Och nu kommer det bästa:
Jag: *Tittar åt vänster och ser en helt random kille med fiol sitta där*
Jag: "Ska vi byta plats, jag spelar viola, så sitter jag inte mitt bland er fioler.
Han: "...Okej." (Med helt otolkbart ansiktsuttryck och tonfall.)
Jag: *Reser mig och vänder mig till Stina vars G-sträng typ lossnat. Lite småpanik infinner sig innan vi kommer fram till att hon ska fråga om hjälp. Jag vänder mig åt vänster och ser att killen sitter kvar.*
Jag: "Ska vi byta plats då?"
Han: "Jag vet inte, Per sa typ att jag skulle sitta här... men..." (Fortfarande helt otolkbar)
Jag: "Jaha, ja det kanske du ska då, eller jag vet inte. Jag har ingen koll alls. Men jag tänkte att det är dumt att jag sitter mitt i liksom." (Allt detta säger jag mycket käckt och trevligt.)
Han: *Reser på sig och vi byter plats. Så sätter han upp noter på notstället. Viola står det tydligt och klart längst upp på dem.*
Jag: *Smått generad*
Jag: "Men jaha, spelar du också viola!"
Han: Ja. (HELT JÄVLA OTOLKBAR)
Jag: *Har aldrig varit så käck i hela mitt liv!* "Haha och här kommer jag och bossar med dig!"
Tystnad.
Vi börjar spela. Avista. Tre satser ur Drottningholmsmusiken. Jag, som (som jag sade) inte läst c-klav på ett jävla tag är helt lost och upptäcker att jag sitter bredvid världens mest skillade jävla viola-kille någonsin. STÖRD var ordet. Pinsamt var ett annat ord och jag bara skrattade gott åt mig själv.
Vi slutar spela. Reser oss upp.
Han: "...bra jobbat" (Behöver jag säga det? Helt. Omöjlig. Att. Tolka.)
Jag: "Haha, alltså jag har inte läst c-klav på typ ett år (överdrift)... *Gör mig beredd för att fortsätta ett samtal, vara käck och trevlig och framförallt få komma med mina bortförklaringar så att han fattar varför jag sög på att spela.*
Tystnad.
Han:*samlar ihop sina noter och går.*
Nu är frågan. Var han jävligt blyg och typ tyckte att jag var asläskig och blev ännu mer blyg för att jag var så trevlig och käck? Eller trodde han sig och hatade mig för att jag spelade dåligt? AHHHH, panik på såna mäniskor!!!
Jag och Stina går på toaletten och jag bryter ihop av trötthetsskratt bara för att allt är så sjukt stört och konstigt och galet. Och jag börjar inse att det nog får bli ett par år på folkhögskola innan jag är redo för något som har med musik att göra överhuvud taget. Vi är lite osäkra på vart vi ska göra av oss själva- utomjordingar som vi är och sedan väntar vi en timme på Stinas fruktade sololektion.
Under denna tid funderar jag allvarligt på att ge upp allt som har med musik att göra. Mitt enda hopp är om alla dessa störda barn bara kan EN enda sak. Och SUGER på allt annat. För då kan jag ändå känna att jag har NÅGOT som är värt nåt.
Jag troddet att jag var musiknörd. Jag pratar inte i telefon om Schubert och Beethoven.
Stinas lektion var aspepp. Hon var jätteduktig trots nerevositet och fel noter. Och det var askul att höra hur sakerna han tipsade om verkligen hjälpte och förbättrade! Läraren var för övrigt min fiollärares gamla lärare! Sen fick jag också spela för honom, för att vi hade tid över och GUD vad kul det var. Han bara sa: gör så här. Och så gjorde jag det och så lät det så sjukt mycket bättre och jag och Stina blev lite pepp och kände att nu jävlar ska här övas!
Tja. Fika hos Stinas syster och sedan hemåkning. En störd bussresa fick avsluta denna redan så sjuka dag.
(sedan gick jag från busshållsplatsen och typ skrattade ihjäl mig av trötthet och för att allt var så stört.)
Nej gud, det här var bara långt och tråkigt men jag var bara tvungen att försöka förklara hur sjukt konstiga saker kan vara. Och där får man för att man tror att man är liiite bra. Ner på jorden med en smäll. Men vad fan. Jag kan fortfarande bli städerska på Västerskolan
Och nu ska jag sova.
Score!
Det hade varit intressant att se sig själv genom en annan människas ögon. Och förmodligen mycket lärorikt.
men lite läskigt också
hur ser andra människor mig?
Men du
det spelar ju ingen roll
att vara unik är inget speciellt
22.42
Jaha. Naturkunskapsprov imorgon och hejochhå vad jag har pluggat och samhällskunskapsuppsats och hallådär hade visst lite kvar på den du...
Men hej, har vi hört det här förut eller?
22.43
Och att lyssna på två olika sorters musik samtidigt är mycket förvirrande och smått huvudvärksframkallande. But hey, mum's working. (And I'm not)
22.45
svar: JA, man kan sprängas av irritation. Och samtidigt veta att man inte har någon anledning men kan man styra sina jävla känslor? ("Nej men man kan påverka. Fast ibland måste man acceptera. Bara acceptera; okej nu känner jag såhär. Och inte lägga någon värdering i det. Bara betrakta känslan och acceptera den")
22.48
Tack Gode Gud (Gud?) för nu stängde hon av. Och visste ni att världens jävla sämsta program är Brölloppsform? Perfekta jävla svenssons med lite för mycket fett och lite för dåligt sexliv. Too bad, smekmånaden är över liksom.
22.51
Yes, jag blir bittrare för varje minut som går men jag vet faktiskt inte vad det beror på. Jag bara drogs med typ.
22.53
Klockan närmar sig elva men vad betyder tid egentligen? (Förutom ogiltig frånvaro, missade bussar, och alldeles för korta nätter.) Jag ska flytta någonstans där stress är lika främmande för befolkningen som en kam är för Reindfeldt. (Och det där skrev jag endast för att finally få med lite politik här)
22.57
Hej och hå tänk vad man kan göra för att skjuta upp det faktum att man någon gång måste ta tag i allt man måste göra. (Har någon kommit åt repeatknappen?) För jag är nog inte som Gustav Svensson. Jag inser att man på något sätt måste ta sig framåt, och lägga problem bakom sig.
22.59
23.00
Moon
without the sun you're just a dead celestial body
Yes, tjugo minuters blidderbladder. Och nu är det slut.
Jag ser framemot ett liv fyllt av ångest, dålig lön, relationsproblem, ångest, arbetslöshet, ekonomiskaproblem, ångest, deklarationer, hälsoproblem, ångest, sockerberoende, diskning, tidiga mornar, ångest, pasta, olyckor, ångest, misär, ensamma dagar, tvättmaskiner, panikångest, rörmokare, dåliga skämt, kaffeautomater, ångest, hål i tänderna, fetma, krånglande datorer, otrevliga busschafförer, ångest, dyrt toapapper, för små kläder, speglar, dåliga filmer, ångest, åldersnoja, depression, krogkvällar, alldeles för mycket prylar, ångest, skräp, inskränkta människor, radiohits, slask, ångest ...
Och mycket, mycket mer!
Och idag var världen väldigt vacker när solen lyste på allt och det enda jag såg var glitter.
Oh God you're falling
Jag har inte bloggat på ett tag, av olika anledningar, men nu måste jag ju fira att mamma har tagit fram datorn igen! (Hon hade gömt den på typ fem olika ställen, modemet på ett ställe, datorn på ett osv. Ibland undrar man...) Idag har jag inte gjort nåt vettigt. Fast jag lagade lax och spenat. Himla gott.
Jah, nä nu sitter jag här och funderar på om jag ska skriva ett sjukt ointressant inlägg om vad jag har gjort idag eller om jag ska försöka komma på nåt smart och verka intelektuell (det pinsamma är ju att det stavas intellektuell.) Medan jag funderar på det så kan jag ge ett musiktips:
http://www.myspace.com/olleljungstrom
(Lyssna på Nåt för dom som väntar. Jag är i alla fall kär i den låten. Ni som känner att ni hatar Jocke Berg över allt annat på den här jorden och avlider varje gång han öppnar munnen kan ju lyssna på orginalversionen. Den är fin den med.)
Mitt hjärtas röst
kan nog vara ostämd ibland
instängd i ett bröst
en ambassad som saknar sitt land
Jag ser framemot (not) en helg som redan är helt uppbokad. Nog för att det är rätt så trevliga grejer men ändå. Det är som om allting bara rusar på. Och så har man inte minsta chans att hejda det. Som ett tåg. (Jag tror att det är en ganska vanlig metafor men förlåt det är inte så jävla lätt att vara originell hela tiden!)
Jag slipper i alla fall att göra om svenskaprovet (Tack Martin!) som jag fick total hjärnlöshet på. Jag tror att den gick iväg på fika eller nåt. Tog en pizza på Milano kanske.
Å hej och hå så tänkte jag ägna framtiden en liten tanke också. För det är så sjukt mycket jag ser framemot (och då menar jag saker som ligger lååååångt fram. Typ som när man fyller femtio och får en Jorden-runt-resa.) och jag tänker på alla som säger att man ska njuta av nuet. Fånga dagen och allt det där. Och det är ju sant. Man kan ju inte alltid längta efter imorgon. Det är ju som att vara katt och jaga efter sin egen svans (fast Aliss har bevisat att det faktiskt går att fånga den!) Men hur ska man kunna leva i nuet när det hela tiden glider en ur händerna? Nu är ju bara nu NU. Men inte nu, längre. Nu är det då. Och nästa nu är framtid. Fast inte nu längre. Wihiiii jag älskar paradoxer!
I vilket fall ska jag till Syon nästa vecka. Tänkte boka tid imorgon om jag får tag på henne. För det är ju så viktigt att planera sin framtid. För snart är den nu.
Så jävla intellektuellt vet jag inte om det blev men alltid roar det väl någon (Jag skrattar. Haha.)
Dagens fråga:
Hur flyr man undan själviskheten
när egocentriska fyrkanter
dansar bakom ögonlocken?
Pussochkramochkärlek (för det är alltid trevligt)
