loni

Alltså

Jag har precis upplevt den sjukaste dagen i hela mitt liv (hittils). På ett positivt OCH negativt sätt. Så det här lär bli det längsta (och mest intressanta?) det-här-har-jag-gjort-idag-blogginlägg någonsin.

Dagen började med att jag (efter hela tre och en halv timmars sömn!) var tvungen att gå upp klockan halvsju. Inte ett enda tryck på snoozeknappen fick förekomma så jag hade lagt mobilen långt bort. Och fy fan. Det är rena tortyren att ögonblicket efter att tankarna vaknat till liv helt sonika slå upp ögonen, sätta sig upp och kliva ur sängen. Hela kroppen skriker i protest och huvudet är för segt för att ens fatta vad som händer.

En trevlig promenad till Ljungskile och jag kände mig riktigt pigg. Gick på tåget, träffade Stina och insåg att jag inte riktigt var så pigg som jag trodde. Vi kom i alla fall hela och hållna till ett Göteborg. Jag har aldrig sett den stan så tom på folk. Men va fan, det är väl så att det bara är idioter som är uppe kl nio en lördagmorgon. Och pensionärer.

Efter mycket noga studerande av Göteborgs spårvagnskartor och en kort liten promenad kom vi fram till Artisten ("Min framtida skola?", tänker jag hurtigt och vet inte vad som väntar mig.) och stod en lång stund och väntade på att allt skulle börja.

Vi gick in i en stor och fin och flashig konsertsal där vi fick information om dagen. Jag och Stina lyssnade smått förvirrade när lärarna presenterades ("Där är per, som ni alla känner...") och vi blev upplysta om att det tydligen var "tradition" att äta pizza till lunch. Det verkade alltså som att det här var något slags återkommande arrangemang och att de andra som var där visste vad allt handlade om. Jag och Stina hade ingen aning.

Så fick vi skiljas åt för jag skulle gå med Violaläraren till ett rum och Stina med fiolläraren till ett annat. Det var bara två altviolinister till och jag blev lite orolig att de skulle vara asduktiga och utklassa mig totalt. (Här ska tilläggas att jag inte läst c-klav på typ ett halvår och dagen innan fått reda på att vi skulle ha med oss nåt stycke att spela på våra solo-lektioner.)

Vi presenterade oss och det visade sig att de två andra var niondeklassare. Jag pustade ut. Kanske jag tillochmed skulle få glänsa lite? Våra "solo"-lektioner visade sig gå till så att en spelade upp sin låt medan vi två andra inklusive läraren (som för övrigt var Viola-stämledare på Göteborgsoperan) och tjejernas lärare (!) lyssnade. Sedan gav läraren tips och man fick spela om lite grand och göra lite olika övningar osv. Och en av niondeklassarna började. Jag dog lite grand. Hon spelade utantill. Hon spelade ett stört långt och vackert/svårt stycke. Hon spelade helt jävla fucking rent. Vad jag såg var hennes teknik asbra. OCH hon spelade med känsla.
Jag satt och typ skrattade lite åt mig själv. Det var intressant och kul att höra läraren ge henne tips och sådant som jag själv också kunde ta till mig. Men det skulle bli mindre intressant och kul att spela själv.
Den andra tjejen spelade. Det var samma där. Så jag dog igen och sen var det min tur. Jag spelade med noter (som jag inte kunde läsa) ett stycke jag inte spelat på ett år. Och eftersom jag spelat fiol ett bra tag nu så var min intonation inte den bästa. Men vad fan, jag var rätt nöjd ändå.

Tjejerna var trevliga. Men störda. Seriöst. Jag hatar folk som är yngre och bättre än mig. Jag började känna att jag kanske inte var särskilt redo för att börja på musikhögskola riiiiiktigt än. När ett par niondeklassare är så stört mycket bättre än mig. Dessutom skulle de iväg och sjunga på nån stor julmarknad och allt var bara konstigt.

Lunch åt jag med stina. Världens minsta pizza som vi delade på. Vi pratade med Johan och Julia från Mölndal. Sedan lyssnade vi lite på nån brazzensemble från vänersborg (med världens kaxigaste trombonspelare)och jag är kär i valthorn. Det är galet fint. Stina hade inte haft någon lektion än för fiolerna var så många. Hon hade däremot lyssnat på en sjuk gymnasieetta som tydligen gått loss och spelat bättre än norskan vi träffade för ett par år sen (och hon spelade, felfritt, ett stycke som var så svårt och galet att jag inte ens fattade att det fanns.) Så vi satt där och kände oss smått vilsna och felplacerade. Lite som om vi kom från en annan planet.

Så var det dags för världens snabbaste orkester. Efter väldig förvirring ( i alla fall från min sida eftersom jag inte hade några violakompisar kvar. Ingen lärare heller) fick vi satt oss. Jag slog mig ned bredvid Stina - längst ut bland fiolerna. Och nu kommer det bästa:

Jag: *Tittar åt vänster och ser en helt random kille med fiol sitta där*
Jag: "Ska vi byta plats, jag spelar viola, så sitter jag inte mitt bland er fioler.
Han: "...Okej." (Med helt otolkbart ansiktsuttryck och tonfall.)
Jag: *Reser mig och vänder mig till Stina vars G-sträng typ lossnat. Lite småpanik infinner sig innan vi kommer fram till att hon ska fråga om hjälp. Jag vänder mig åt vänster och ser att killen sitter kvar.*
Jag: "Ska vi byta plats då?"
Han: "Jag vet inte, Per sa typ att jag skulle sitta här... men..." (Fortfarande helt otolkbar)
Jag: "Jaha, ja det kanske du ska då, eller jag vet inte. Jag har ingen koll alls. Men jag tänkte att det är dumt att jag sitter mitt i liksom." (Allt detta säger jag mycket käckt och trevligt.)
Han: *Reser på sig och vi byter plats. Så sätter han upp noter på notstället. Viola står det tydligt och klart längst upp på dem.*
Jag: *Smått generad*
Jag: "Men jaha, spelar du också viola!"
Han: Ja. (HELT JÄVLA OTOLKBAR)
Jag: *Har aldrig varit så käck i hela mitt liv!* "Haha och här kommer jag och bossar med dig!"
Tystnad.
Vi börjar spela. Avista. Tre satser ur Drottningholmsmusiken. Jag, som (som jag sade) inte läst c-klav på ett jävla tag är helt lost och upptäcker att jag sitter bredvid världens mest skillade jävla viola-kille någonsin. STÖRD var ordet. Pinsamt var ett annat ord och jag bara skrattade gott åt mig själv.
Vi slutar spela. Reser oss upp.
Han: "...bra jobbat" (Behöver jag säga det? Helt. Omöjlig. Att. Tolka.)
Jag: "Haha, alltså jag har inte läst c-klav på typ ett år (överdrift)... *Gör mig beredd för att fortsätta ett samtal, vara käck och trevlig och framförallt få komma med mina bortförklaringar så att han fattar varför jag sög på att spela.*
Tystnad.
Han:*samlar ihop sina noter och går.*

Nu är frågan. Var han jävligt blyg och typ tyckte att jag var asläskig och blev ännu mer blyg för att jag var så trevlig och käck? Eller trodde han sig och hatade mig för att jag spelade dåligt? AHHHH, panik på såna mäniskor!!!

Jag och Stina går på toaletten och jag bryter ihop av trötthetsskratt bara för att allt är så sjukt stört och konstigt och galet. Och jag börjar inse att det nog får bli ett par år på folkhögskola innan jag är redo för något som har med musik att göra överhuvud taget. Vi är lite osäkra på vart vi ska göra av oss själva- utomjordingar som vi är och sedan väntar vi en timme på Stinas fruktade sololektion.

Under denna tid funderar jag allvarligt på att ge upp allt som har med musik att göra. Mitt enda hopp är om alla dessa störda barn bara kan EN enda sak. Och SUGER på allt annat. För då kan jag ändå känna att jag har NÅGOT som är värt nåt.
Jag troddet att jag var musiknörd. Jag pratar inte i telefon om Schubert och Beethoven.

Stinas lektion var aspepp. Hon var jätteduktig trots nerevositet och fel noter. Och det var askul att höra hur sakerna han tipsade om verkligen hjälpte och förbättrade! Läraren var för övrigt min fiollärares gamla lärare! Sen fick jag också spela för honom, för att vi hade tid över och GUD vad kul det var. Han bara sa: gör så här. Och så gjorde jag det och så lät det så sjukt mycket bättre och jag och Stina blev lite pepp och kände att nu jävlar ska här övas!

Tja. Fika hos Stinas syster och sedan hemåkning. En störd bussresa fick avsluta denna redan så sjuka dag.
(sedan gick jag från busshållsplatsen och typ skrattade ihjäl mig av trötthet och för att allt var så stört.)

Nej gud, det här var bara långt och tråkigt men jag var bara tvungen att försöka förklara hur sjukt konstiga saker kan vara. Och där får man för att man tror att man är liiite bra. Ner på jorden med en smäll. Men vad fan. Jag kan fortfarande bli städerska på Västerskolan

Och nu ska jag sova.