loni

Hej och hå, varför är man aldrig nöjd? När man (läs jag) går i skolan vill man vara ledig och när man (läs jag) är ledig skulle man göra vadsomhelst för att få någon slags struktur i sitt liv. Jag blir deprimerad av lov, så sjuk är jag. Och nu ska jag inte tillbaks till någon skola heller. Så nu är jag sjukt sugen på att jobba 9-5 så jag kan få gå och längta efter att få vara ledig. Jag är däremot inte särskilt sugen på att söka jobb men dessa två saker går oftast hand i hand så jag är väl tvungen. Precis som man (läs alla som vill ha ett liv) är tvungen att göra en massa jobbiga saker man inte har lust till.

Jag har insett att jag vant mig vid att alltid ha en massa människor omkring mig så nu känns det väldigt tomt och jag saknar alla. Det är skönt att vara ensam också men jag blir så äckligt melankolisk.

Regina Spektor är en kvinna som jag känner måste omnämnas här på min blogg. Hon är en så fruktansvärt grym människa och göra så sjukt bra musik som bara är helt hennes egen!

Carina Berg kan jag säga ett ord om också. Sjuktcool.

Idag såg jag en hel tidning som handlade om bloggande och om hur man skapar en "framgångsrik" blogg. Var liiite sugen på att köpa den, jag känner att jag inte är något vidare bra på det här. Men va fan, jag har kul. Eller tidsfördriv i alla fall.

Naej, imorgon blir det bättre.

Hoppas på sol.

Puss

Idag. (Igår.)

Diskade jag

Lyssnade jag på Radiohead och flyttade min garderob från golvet till in i garderoben

Lagade jag spenat- och potatissoppa

Letade jag upp ett recept på glass

Spelade jag efter c-klav för första gången på flera år (överdrift)

Var jag på förfest

Åkte jag buss hem

Mycket meningsfull dag

Ganska trevlig, på sitt lilla sätt.

Magkänslan, intuitionen och ödet

Tycker om att driva med mig tror jag

Jag brukar krydda mina maträtter på en höft

Hebamare Örtsalt kan man in princip aldrig få för mycket av

Inte heller muskot,

... när det gäller spenat då.

Miserabelt, misär. Men jag kan i alla fall låtsas att jag har ett liv. Det är inte alls så deppigt som det låter tror jag. Sov fint!

Jag sätter mig alltid ned med ambitionen att skriva långt, djupt och bra. Kan forma ord och meningar hela dagen och längta tills jag skall få ner dem på detta virtuella papper. Men väl här glömmer jag alltid. Orden glider undan, meningarna låter sig inte riktigt fångas. De är där, men de är inte fullständiga, bildar ingen helhet, gör ingen klokare. Allra minst mig. Ändå kan jag inte låta bli att försöka.

Jag brukar prata om ordlösa känslor. Det finns så många av dem. Så många känslor utan namn. Men det finns ordlösa tankar också. De är lite som bilder, säger mer än tusen ord men går inte att formulera rent språkligt. Och hur många gånger är det inte så att saker som låter så himmelens bra i huvudet förlorar all sin mening och glans när de omformats till ord som lämnar läpparna.

Det här var inte alls vad jag tänkt skriva om. Jag hade tänkt skriva om livet. LIVET. Det som börjat nu, när jag har röstat och allt. Det som man måste acceptera och som känns underbart härligt ibland och för jävla läskigt andra gånger. Jag hade tänkt skriva om förändringen. Förändringen nu och den som skett. Om hur en människa kan förändras och ändå vara samma. Om jag, jaget, identitet, den enskilda individen, vad som utgör ett jag och en personlighet och alla existentiella frågor som är så fantastiskt roliga att älta.

Jag hade tänkt skriva om framtiden. Om känslan, om tanken, om nuet och om dået. Hade tänkt skriva om alla människor jag beundrar, saknar och tycker så mycket om. Och jag hade tänkt skriva om bloggandet som nu ska tas upp igen. För att, för att, jag vill. För att jag gillar att skriva. Bara så faktiskt.