loni

Jag sätter mig alltid ned med ambitionen att skriva långt, djupt och bra. Kan forma ord och meningar hela dagen och längta tills jag skall få ner dem på detta virtuella papper. Men väl här glömmer jag alltid. Orden glider undan, meningarna låter sig inte riktigt fångas. De är där, men de är inte fullständiga, bildar ingen helhet, gör ingen klokare. Allra minst mig. Ändå kan jag inte låta bli att försöka.

Jag brukar prata om ordlösa känslor. Det finns så många av dem. Så många känslor utan namn. Men det finns ordlösa tankar också. De är lite som bilder, säger mer än tusen ord men går inte att formulera rent språkligt. Och hur många gånger är det inte så att saker som låter så himmelens bra i huvudet förlorar all sin mening och glans när de omformats till ord som lämnar läpparna.

Det här var inte alls vad jag tänkt skriva om. Jag hade tänkt skriva om livet. LIVET. Det som börjat nu, när jag har röstat och allt. Det som man måste acceptera och som känns underbart härligt ibland och för jävla läskigt andra gånger. Jag hade tänkt skriva om förändringen. Förändringen nu och den som skett. Om hur en människa kan förändras och ändå vara samma. Om jag, jaget, identitet, den enskilda individen, vad som utgör ett jag och en personlighet och alla existentiella frågor som är så fantastiskt roliga att älta.

Jag hade tänkt skriva om framtiden. Om känslan, om tanken, om nuet och om dået. Hade tänkt skriva om alla människor jag beundrar, saknar och tycker så mycket om. Och jag hade tänkt skriva om bloggandet som nu ska tas upp igen. För att, för att, jag vill. För att jag gillar att skriva. Bara så faktiskt.