loni

Tjoho, vart börjar man?

Jag är överlag en ganska deppig människa. Eller i alla fall ganska E-M-O-T-I-O-N-E-L-L, som det så fint heter, av mig. Jag är förälskad i trasighet, vemod, sorg och melankoli - jag kan inte hjälpa det men det är så bitterljuvt vackert. Men det är ganska tungt också och jag och Herr Existensiell Ångest brukar hänga med varandra ganska ofta. För att inte tala om jag och Fru Total Förvirring. Eller fröken Likgiltighet och hon är nästan värst för hon färgar allt i äckligt smutsgrått och får en att skita fullständigt i om det kommer en dag efter imorgon eller inte.

Men det spelar fan ingen roll om livet känns skit väldigt ofta när det kan vara så underbart ibland. Det överglänser liksom allt. De där stunderna när allting bara bubblar inom en och solen lyser och allting bara är...
bra

Och jag är ganska dålig på att uttrycka glädje, både i skrift och i tal, den är så svår att sätta ord på. Det finns liksom inga ord som är tillräckligt starka och kraftfulla.

Och det är så fruktansvärt svårt att inte få allt att låta klyshigt, smörigt, och falskt men alla ni, verkligen alla ni, som finns där med era kramar, leenden och fina ord - ni är så sjukt bra! Ni betyder så himla mycket för mig, det är ju ni som gör min värld men det är egentligen inte det som är så underbart. Det som är underbart är att ni är era egna, ni har era egna världar och att(visdomsord tagna från kbergsjohannor) ni är den viktigaste personen i ert eget liv. Och jag är så tacksam över att jag och min värld får samexistera med era. Att jag får dela era ord, känslor och upplevelser. Att det kan finnas så många kloka, vackra, älskvärda, underbara människor som alla är sina egna unika personligheter. Och att jag fått chansen att lära känna er.

det är precis vad jag är - tacksam.

(Jag sa ju att det var svårt att få det att inte låta smörigt)

Och jag vet att det kommer komma jobbiga stunder och ångest och ensamhet och allt tjafs men nu

NU

Är jag så fruktansvärt glad. Just nu känns allting bara så sjukt bra. Jag har fortfarande en massa prov att läsa till och uppsatser som är betygsavgörande att skriva och jag vetefan varför jag inte bara sätter mig ner och gör dem. Men ändå.

Jag är bara så glad över att jag är jag
och jag är så tacksam för att jag tillåts vara det
och att jag har en framtid att göra vad jag vill med
och en hel värld som jag inte är ensam i
utan som jag delar med alla underbara människor jag känner

Jag vet inte om någonting makes sense. Och som sagt, det är så svårt att veta vad man ska säga. Men nu har jag i alla fall försökt.

Med kärlek