loni

Prästen: "... Och alla välkommnar Honom..."
Random unge någonstans i församlingen: "Inte han igen!"

Ja, det var nog det roligaste idag. Annars har det varit en helt vanlig söndag (ni vet när man sitter och gör ingenting fastän man vet att man har tusen saker man borde, för att inte säga måste, göra och likförbannat så tar man inte tag i det) och jag tänker att den där ungen egentligen hade jävligt rätt. Inte han igen. För jag menar, hur många gånger har han inte kommit nu, hur många gånger har vi inte firat hans jävla födelsedag. Och väntat (vilket förövrigt har funkat ganska bra för mig. Idag har jag väntat en jävla massa.) Hade det inte varit rätt festligt om vi varje år hade firat olika högtider vid olika tillfällen. Lite jobbigt för almanacksföretagen kanske men man får ju offra sig.
Nästa år ska jag nog fira Tisk (fråga mig inte vad det är för det vet jag inte men det innefattar i alla fall simfötter, små gula älgar och punschrullar) den 17 juli.

Jag är på skrivhumör och sitter och knåpar med engelskan (men nej, den föder ingen inspiration). Igår var min kusin Sofia här och det var himla trevligt. Idag var jag i kyrkan då. Det var rätt trevligt det med även om prästen var sjukt seg. Och så snackade han ju bara om nån snubbe hela tiden, Gud eller vad han hette, och om hur himla bra den här killen var. Ingen fantasi alls.

Jag längtar till nyår så att jag kan få ha på mig min nya fina klänning som är röd! Och så att jag kan få avge ännu en bunt meningslösa nyårslöften som jag ändå aldrig håller (oftast är det väl mest önskedrömmar kanske).

Nej, här blir ju inga barn gjorda (Och tack och lov för det.) Så jag ska nog gå och spela lite.

vi ses på spårvagnen!

Prepare

Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Guds) ankomst.

Imorgon (eller, om man nu ska vara exakt, om 23 minuter) är det första advent. Igen.
Det är min artonde första advent. Eller nittonde, beroende på hur man räknar. I vilket fall. Jag är inte kristen, och kommer förmodligen aldrig att bli (bara för det kommer jag säkert att utbilda mig till präst när jag är 47), men det är något med advent. Något med ljusen i fönstren. Något med decembernatthimlen och kylan i luften. Något med alla förbannade jävla julsånger som jag kan utan och innan, framlänges och baklänges och uppochner. (Och, inte att förglömma, den förbannade julklappshysterin och all hysterisk stress över allt som måste (?) göras!)

Första advent, fjärde söndagen före juldagen och första dagen i kyrkoåret, egentligen Första söndagen i Advent.

Jag ska inte försöka skriva färdigt det här inlägget innan denna första söndag. för då har jag bara tolv minuter på mig. Och jag är en jävligt seg människa. Första advent ja, vad tänker man på då? Ljus? Längtan? Väntan?
Väntan. Väntar vi inte alltid på något?
Är inte hela livet egentligen bara en lång jävla väntan?

(På vaddå? Döden då kanske?
Yes, för här ska vi göra allt för att låta melankoliska och megadeprimerade.
Nej, realism kallas det.
Tja, allt är relativt.
Nej. Det är det inte.)

Men anyway. Vad jag försöker säga är (att jag inte har något vettigt att komma med) att det är något med hela den här månaden. December. Advent, julkalender, lussebak, pepparkakor, lucia, julafton, nyår, mellandagsrea, julklappar, allt det där ni vet. Det är som om hela December är en enda lång högtid. Och medan vi väntar i advent (vad vi nu än väntar på; Jesus, löneförhöjning, snö, billigare bensin, julkalenderns upplösning, världsfred you name it) försöker vi hinna med så mycket så möjligt, som om alla andra månader bara varit en förberedelse, en väntan, på december då allting plötsligt ska göras. Måste göras.
Så nu
precis nu faktiskt

(Faaast... nu är det ju inte nu längre...
Nej och du kan ju bara ta och hålla käften.)

bestämde jag mig för att den här decembermånaden
denna advent
så ska jag ta mig tid att vänta
vänta på riktigt (även om jag, som sagt, tycker att väntar är det enda jag gör.)
men jag ska vänta.
Och det ska bli jävligt spännande att få reda på vad det är jag väntar på.

23:59 30/11 2008

Alltså

Jag har precis upplevt den sjukaste dagen i hela mitt liv (hittils). På ett positivt OCH negativt sätt. Så det här lär bli det längsta (och mest intressanta?) det-här-har-jag-gjort-idag-blogginlägg någonsin.

Dagen började med att jag (efter hela tre och en halv timmars sömn!) var tvungen att gå upp klockan halvsju. Inte ett enda tryck på snoozeknappen fick förekomma så jag hade lagt mobilen långt bort. Och fy fan. Det är rena tortyren att ögonblicket efter att tankarna vaknat till liv helt sonika slå upp ögonen, sätta sig upp och kliva ur sängen. Hela kroppen skriker i protest och huvudet är för segt för att ens fatta vad som händer.

En trevlig promenad till Ljungskile och jag kände mig riktigt pigg. Gick på tåget, träffade Stina och insåg att jag inte riktigt var så pigg som jag trodde. Vi kom i alla fall hela och hållna till ett Göteborg. Jag har aldrig sett den stan så tom på folk. Men va fan, det är väl så att det bara är idioter som är uppe kl nio en lördagmorgon. Och pensionärer.

Efter mycket noga studerande av Göteborgs spårvagnskartor och en kort liten promenad kom vi fram till Artisten ("Min framtida skola?", tänker jag hurtigt och vet inte vad som väntar mig.) och stod en lång stund och väntade på att allt skulle börja.

Vi gick in i en stor och fin och flashig konsertsal där vi fick information om dagen. Jag och Stina lyssnade smått förvirrade när lärarna presenterades ("Där är per, som ni alla känner...") och vi blev upplysta om att det tydligen var "tradition" att äta pizza till lunch. Det verkade alltså som att det här var något slags återkommande arrangemang och att de andra som var där visste vad allt handlade om. Jag och Stina hade ingen aning.

Så fick vi skiljas åt för jag skulle gå med Violaläraren till ett rum och Stina med fiolläraren till ett annat. Det var bara två altviolinister till och jag blev lite orolig att de skulle vara asduktiga och utklassa mig totalt. (Här ska tilläggas att jag inte läst c-klav på typ ett halvår och dagen innan fått reda på att vi skulle ha med oss nåt stycke att spela på våra solo-lektioner.)

Vi presenterade oss och det visade sig att de två andra var niondeklassare. Jag pustade ut. Kanske jag tillochmed skulle få glänsa lite? Våra "solo"-lektioner visade sig gå till så att en spelade upp sin låt medan vi två andra inklusive läraren (som för övrigt var Viola-stämledare på Göteborgsoperan) och tjejernas lärare (!) lyssnade. Sedan gav läraren tips och man fick spela om lite grand och göra lite olika övningar osv. Och en av niondeklassarna började. Jag dog lite grand. Hon spelade utantill. Hon spelade ett stört långt och vackert/svårt stycke. Hon spelade helt jävla fucking rent. Vad jag såg var hennes teknik asbra. OCH hon spelade med känsla.
Jag satt och typ skrattade lite åt mig själv. Det var intressant och kul att höra läraren ge henne tips och sådant som jag själv också kunde ta till mig. Men det skulle bli mindre intressant och kul att spela själv.
Den andra tjejen spelade. Det var samma där. Så jag dog igen och sen var det min tur. Jag spelade med noter (som jag inte kunde läsa) ett stycke jag inte spelat på ett år. Och eftersom jag spelat fiol ett bra tag nu så var min intonation inte den bästa. Men vad fan, jag var rätt nöjd ändå.

Tjejerna var trevliga. Men störda. Seriöst. Jag hatar folk som är yngre och bättre än mig. Jag började känna att jag kanske inte var särskilt redo för att börja på musikhögskola riiiiiktigt än. När ett par niondeklassare är så stört mycket bättre än mig. Dessutom skulle de iväg och sjunga på nån stor julmarknad och allt var bara konstigt.

Lunch åt jag med stina. Världens minsta pizza som vi delade på. Vi pratade med Johan och Julia från Mölndal. Sedan lyssnade vi lite på nån brazzensemble från vänersborg (med världens kaxigaste trombonspelare)och jag är kär i valthorn. Det är galet fint. Stina hade inte haft någon lektion än för fiolerna var så många. Hon hade däremot lyssnat på en sjuk gymnasieetta som tydligen gått loss och spelat bättre än norskan vi träffade för ett par år sen (och hon spelade, felfritt, ett stycke som var så svårt och galet att jag inte ens fattade att det fanns.) Så vi satt där och kände oss smått vilsna och felplacerade. Lite som om vi kom från en annan planet.

Så var det dags för världens snabbaste orkester. Efter väldig förvirring ( i alla fall från min sida eftersom jag inte hade några violakompisar kvar. Ingen lärare heller) fick vi satt oss. Jag slog mig ned bredvid Stina - längst ut bland fiolerna. Och nu kommer det bästa:

Jag: *Tittar åt vänster och ser en helt random kille med fiol sitta där*
Jag: "Ska vi byta plats, jag spelar viola, så sitter jag inte mitt bland er fioler.
Han: "...Okej." (Med helt otolkbart ansiktsuttryck och tonfall.)
Jag: *Reser mig och vänder mig till Stina vars G-sträng typ lossnat. Lite småpanik infinner sig innan vi kommer fram till att hon ska fråga om hjälp. Jag vänder mig åt vänster och ser att killen sitter kvar.*
Jag: "Ska vi byta plats då?"
Han: "Jag vet inte, Per sa typ att jag skulle sitta här... men..." (Fortfarande helt otolkbar)
Jag: "Jaha, ja det kanske du ska då, eller jag vet inte. Jag har ingen koll alls. Men jag tänkte att det är dumt att jag sitter mitt i liksom." (Allt detta säger jag mycket käckt och trevligt.)
Han: *Reser på sig och vi byter plats. Så sätter han upp noter på notstället. Viola står det tydligt och klart längst upp på dem.*
Jag: *Smått generad*
Jag: "Men jaha, spelar du också viola!"
Han: Ja. (HELT JÄVLA OTOLKBAR)
Jag: *Har aldrig varit så käck i hela mitt liv!* "Haha och här kommer jag och bossar med dig!"
Tystnad.
Vi börjar spela. Avista. Tre satser ur Drottningholmsmusiken. Jag, som (som jag sade) inte läst c-klav på ett jävla tag är helt lost och upptäcker att jag sitter bredvid världens mest skillade jävla viola-kille någonsin. STÖRD var ordet. Pinsamt var ett annat ord och jag bara skrattade gott åt mig själv.
Vi slutar spela. Reser oss upp.
Han: "...bra jobbat" (Behöver jag säga det? Helt. Omöjlig. Att. Tolka.)
Jag: "Haha, alltså jag har inte läst c-klav på typ ett år (överdrift)... *Gör mig beredd för att fortsätta ett samtal, vara käck och trevlig och framförallt få komma med mina bortförklaringar så att han fattar varför jag sög på att spela.*
Tystnad.
Han:*samlar ihop sina noter och går.*

Nu är frågan. Var han jävligt blyg och typ tyckte att jag var asläskig och blev ännu mer blyg för att jag var så trevlig och käck? Eller trodde han sig och hatade mig för att jag spelade dåligt? AHHHH, panik på såna mäniskor!!!

Jag och Stina går på toaletten och jag bryter ihop av trötthetsskratt bara för att allt är så sjukt stört och konstigt och galet. Och jag börjar inse att det nog får bli ett par år på folkhögskola innan jag är redo för något som har med musik att göra överhuvud taget. Vi är lite osäkra på vart vi ska göra av oss själva- utomjordingar som vi är och sedan väntar vi en timme på Stinas fruktade sololektion.

Under denna tid funderar jag allvarligt på att ge upp allt som har med musik att göra. Mitt enda hopp är om alla dessa störda barn bara kan EN enda sak. Och SUGER på allt annat. För då kan jag ändå känna att jag har NÅGOT som är värt nåt.
Jag troddet att jag var musiknörd. Jag pratar inte i telefon om Schubert och Beethoven.

Stinas lektion var aspepp. Hon var jätteduktig trots nerevositet och fel noter. Och det var askul att höra hur sakerna han tipsade om verkligen hjälpte och förbättrade! Läraren var för övrigt min fiollärares gamla lärare! Sen fick jag också spela för honom, för att vi hade tid över och GUD vad kul det var. Han bara sa: gör så här. Och så gjorde jag det och så lät det så sjukt mycket bättre och jag och Stina blev lite pepp och kände att nu jävlar ska här övas!

Tja. Fika hos Stinas syster och sedan hemåkning. En störd bussresa fick avsluta denna redan så sjuka dag.
(sedan gick jag från busshållsplatsen och typ skrattade ihjäl mig av trötthet och för att allt var så stört.)

Nej gud, det här var bara långt och tråkigt men jag var bara tvungen att försöka förklara hur sjukt konstiga saker kan vara. Och där får man för att man tror att man är liiite bra. Ner på jorden med en smäll. Men vad fan. Jag kan fortfarande bli städerska på Västerskolan

Och nu ska jag sova.

Tänk
Det hade varit intressant att se sig själv genom en annan människas ögon. Och förmodligen mycket lärorikt.
men lite läskigt också
hur ser andra människor mig?

Men du

det spelar ju ingen roll

att vara unik är inget speciellt

22.42
Jaha. Naturkunskapsprov imorgon och hejochhå vad jag har pluggat och samhällskunskapsuppsats och hallådär hade visst lite kvar på den du...
Men hej, har vi hört det här förut eller?

22.43
Och att lyssna på två olika sorters musik samtidigt är mycket förvirrande och smått huvudvärksframkallande. But hey, mum's working. (And I'm not)

22.45
svar: JA, man kan sprängas av irritation. Och samtidigt veta att man inte har någon anledning men kan man styra sina jävla känslor? ("Nej men man kan påverka. Fast ibland måste man acceptera. Bara acceptera; okej nu känner jag såhär. Och inte lägga någon värdering i det. Bara betrakta känslan och acceptera den")

22.48
Tack Gode Gud (Gud?) för nu stängde hon av. Och visste ni att världens jävla sämsta program är Brölloppsform? Perfekta jävla svenssons med lite för mycket fett och lite för dåligt sexliv. Too bad, smekmånaden är över liksom.

22.51
Yes, jag blir bittrare för varje minut som går men jag vet faktiskt inte vad det beror på. Jag bara drogs med typ.

22.53
Klockan närmar sig elva men vad betyder tid egentligen? (Förutom ogiltig frånvaro, missade bussar, och alldeles för korta nätter.) Jag ska flytta någonstans där stress är lika främmande för befolkningen som en kam är för Reindfeldt. (Och det där skrev jag endast för att finally få med lite politik här)

22.57
Hej och hå tänk vad man kan göra för att skjuta upp det faktum att man någon gång måste ta tag i allt man måste göra. (Har någon kommit åt repeatknappen?) För jag är nog inte som Gustav Svensson. Jag inser att man på något sätt måste ta sig framåt, och lägga problem bakom sig.

22.59

23.00
Moon
without the sun you're just a dead celestial body
Yes, tjugo minuters blidderbladder. Och nu är det slut.

Jag ser framemot ett liv fyllt av ångest, dålig lön, relationsproblem, ångest, arbetslöshet, ekonomiskaproblem, ångest, deklarationer, hälsoproblem, ångest, sockerberoende, diskning, tidiga mornar, ångest, pasta, olyckor, ångest, misär, ensamma dagar, tvättmaskiner, panikångest, rörmokare, dåliga skämt, kaffeautomater, ångest, hål i tänderna, fetma, krånglande datorer, otrevliga busschafförer, ångest, dyrt toapapper, för små kläder, speglar, dåliga filmer, ångest, åldersnoja, depression, krogkvällar, alldeles för mycket prylar, ångest, skräp, inskränkta människor, radiohits, slask, ångest ...
Och mycket, mycket mer!

Och idag var världen väldigt vacker när solen lyste på allt och det enda jag såg var glitter.