Pepparstek
En nybliven vegetarian får utstå hårda prövningar. Det kändes helt okej bra att motstå när mamma med det dåliga minnet sa att hon köpt extra dyrt, fint kött. Det var svårare när matoset spred sig i köket. Och än svårare sedan vid matbordet när mor hela tiden påpekade hur gott och mört det var! Men jag åt Wokgrönsaker, keso och potatisgrejer och motstod frestelsen. Och det var faktiskt inte så svårt, såhär efteråt när jag är mätt och allt, och känns gött bra. Det här ska nog bli fint.
Ingen sol och cykel idag men allt känns ändå en aning ljusare, pepp!
Nu ska jag snart köra mig själv och Christy till Orust och superchilla med Älex. Det ska vara fint såhär års har jag hört.
Puss
Vad händer ens
Hej och hå, varför är man aldrig nöjd? När man (läs jag) går i skolan vill man vara ledig och när man (läs jag) är ledig skulle man göra vadsomhelst för att få någon slags struktur i sitt liv. Jag blir deprimerad av lov, så sjuk är jag. Och nu ska jag inte tillbaks till någon skola heller. Så nu är jag sjukt sugen på att jobba 9-5 så jag kan få gå och längta efter att få vara ledig. Jag är däremot inte särskilt sugen på att söka jobb men dessa två saker går oftast hand i hand så jag är väl tvungen. Precis som man (läs alla som vill ha ett liv) är tvungen att göra en massa jobbiga saker man inte har lust till.
Jag har insett att jag vant mig vid att alltid ha en massa människor omkring mig så nu känns det väldigt tomt och jag saknar alla. Det är skönt att vara ensam också men jag blir så äckligt melankolisk.
Regina Spektor är en kvinna som jag känner måste omnämnas här på min blogg. Hon är en så fruktansvärt grym människa och göra så sjukt bra musik som bara är helt hennes egen!
Carina Berg kan jag säga ett ord om också. Sjuktcool.
Idag såg jag en hel tidning som handlade om bloggande och om hur man skapar en "framgångsrik" blogg. Var liiite sugen på att köpa den, jag känner att jag inte är något vidare bra på det här. Men va fan, jag har kul. Eller tidsfördriv i alla fall.
Naej, imorgon blir det bättre.
Hoppas på sol.
Puss
How I need to need you
Idag. (Igår.)
Diskade jag
Lyssnade jag på Radiohead och flyttade min garderob från golvet till in i garderoben
Lagade jag spenat- och potatissoppa
Letade jag upp ett recept på glass
Spelade jag efter c-klav för första gången på flera år (överdrift)
Var jag på förfest
Åkte jag buss hem
Mycket meningsfull dag
Ganska trevlig, på sitt lilla sätt.
Magkänslan, intuitionen och ödet
Tycker om att driva med mig tror jag
Jag brukar krydda mina maträtter på en höft
Hebamare Örtsalt kan man in princip aldrig få för mycket av
Inte heller muskot,
... när det gäller spenat då.
Miserabelt, misär. Men jag kan i alla fall låtsas att jag har ett liv. Det är inte alls så deppigt som det låter tror jag. Sov fint!
2+2=5
Jag sätter mig alltid ned med ambitionen att skriva långt, djupt och bra. Kan forma ord och meningar hela dagen och längta tills jag skall få ner dem på detta virtuella papper. Men väl här glömmer jag alltid. Orden glider undan, meningarna låter sig inte riktigt fångas. De är där, men de är inte fullständiga, bildar ingen helhet, gör ingen klokare. Allra minst mig. Ändå kan jag inte låta bli att försöka.
Jag brukar prata om ordlösa känslor. Det finns så många av dem. Så många känslor utan namn. Men det finns ordlösa tankar också. De är lite som bilder, säger mer än tusen ord men går inte att formulera rent språkligt. Och hur många gånger är det inte så att saker som låter så himmelens bra i huvudet förlorar all sin mening och glans när de omformats till ord som lämnar läpparna.
Det här var inte alls vad jag tänkt skriva om. Jag hade tänkt skriva om livet. LIVET. Det som börjat nu, när jag har röstat och allt. Det som man måste acceptera och som känns underbart härligt ibland och för jävla läskigt andra gånger. Jag hade tänkt skriva om förändringen. Förändringen nu och den som skett. Om hur en människa kan förändras och ändå vara samma. Om jag, jaget, identitet, den enskilda individen, vad som utgör ett jag och en personlighet och alla existentiella frågor som är så fantastiskt roliga att älta.
Jag hade tänkt skriva om framtiden. Om känslan, om tanken, om nuet och om dået. Hade tänkt skriva om alla människor jag beundrar, saknar och tycker så mycket om. Och jag hade tänkt skriva om bloggandet som nu ska tas upp igen. För att, för att, jag vill. För att jag gillar att skriva. Bara så faktiskt.
Äckligt kladdigt men sant
Tjoho, vart börjar man?
Jag är överlag en ganska deppig människa. Eller i alla fall ganska E-M-O-T-I-O-N-E-L-L, som det så fint heter, av mig. Jag är förälskad i trasighet, vemod, sorg och melankoli - jag kan inte hjälpa det men det är så bitterljuvt vackert. Men det är ganska tungt också och jag och Herr Existensiell Ångest brukar hänga med varandra ganska ofta. För att inte tala om jag och Fru Total Förvirring. Eller fröken Likgiltighet och hon är nästan värst för hon färgar allt i äckligt smutsgrått och får en att skita fullständigt i om det kommer en dag efter imorgon eller inte.
Men det spelar fan ingen roll om livet känns skit väldigt ofta när det kan vara så underbart ibland. Det överglänser liksom allt. De där stunderna när allting bara bubblar inom en och solen lyser och allting bara är...
bra
Och jag är ganska dålig på att uttrycka glädje, både i skrift och i tal, den är så svår att sätta ord på. Det finns liksom inga ord som är tillräckligt starka och kraftfulla.
Och det är så fruktansvärt svårt att inte få allt att låta klyshigt, smörigt, och falskt men alla ni, verkligen alla ni, som finns där med era kramar, leenden och fina ord - ni är så sjukt bra! Ni betyder så himla mycket för mig, det är ju ni som gör min värld men det är egentligen inte det som är så underbart. Det som är underbart är att ni är era egna, ni har era egna världar och att(visdomsord tagna från kbergsjohannor) ni är den viktigaste personen i ert eget liv. Och jag är så tacksam över att jag och min värld får samexistera med era. Att jag får dela era ord, känslor och upplevelser. Att det kan finnas så många kloka, vackra, älskvärda, underbara människor som alla är sina egna unika personligheter. Och att jag fått chansen att lära känna er.
det är precis vad jag är - tacksam.
(Jag sa ju att det var svårt att få det att inte låta smörigt)
Och jag vet att det kommer komma jobbiga stunder och ångest och ensamhet och allt tjafs men nu
NU
Är jag så fruktansvärt glad. Just nu känns allting bara så sjukt bra. Jag har fortfarande en massa prov att läsa till och uppsatser som är betygsavgörande att skriva och jag vetefan varför jag inte bara sätter mig ner och gör dem. Men ändå.
Jag är bara så glad över att jag är jag
och jag är så tacksam för att jag tillåts vara det
och att jag har en framtid att göra vad jag vill med
och en hel värld som jag inte är ensam i
utan som jag delar med alla underbara människor jag känner
Jag vet inte om någonting makes sense. Och som sagt, det är så svårt att veta vad man ska säga. Men nu har jag i alla fall försökt.
Med kärlek
Så talade Zarathustra
Oj, oj, här var det deppigt. Det brukar bli så på internet av någon anledning. I vilket fall. Idag bloggas av tre anledningar:
- Jag har uppsatser att skriva och prova att plugga till och därför gör jag allting utom just det
- Jag tänkte börja blogga igen för det känns som en bra grej att göra när jag har tagit studenten och alla vill hålla koll på vad jag har för mig (yeah right)
- Jag ska bli litteratur- och kulturnörd och alla ska få chansen att följa min långa väg till detta mål!
Yäs, vi får se hur det går. Nu hägrar religion och naturkunskap. Jag tror att jag ska ta en cykeltur eller nåt.
"Allt rakt ljuger. All sanning är krum, tiden är själv en cirkel."
- ur så talade Zarathustra av Fredrik Nietzsche
För dig gjorde jag allting fel
Och jag läser dikter jag trodde att jag glömt
Och jag vet nu att hoppet är det sista som lämnar människan
och jag orkar inte hoppas mer
och nu ska jag sova
Cogito Ergo Sum
blogguppdatering och jag har ingen aning om varför för varken jag eller nån annan bryr sig. Bloggeran är över. Jag har sagt det förut: jag hatar internet, pallar inte. Men vafan, ibland kommer det bara över en. Man måste (jag var nu tvungen att hota mig med att slå ner mig själv med samhällsboken om jag inte lät bli att dra ett Hair-citat. *puh*). Man måste bara få ur sig nåt. Och inte bara för sig själv, även om det kanske egentligen är det. Och även om detta nåt är väldigt svårt att säta ord på.
Vart skall jag ta vägen med mitt liv.
Tiden går och den går inte bakåt. Det vill jag inte heller. Men snart står jag där och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Det är så klyshigt, så klassiskt. Ett vägskäl, val, LIVET. Vem är jag, varför, vart ska jag, vad vill jag, finns Gud osv i alla Åh-ändlighet.
Det är fantastiskt. Vilka möjligheter, tusen miljarder sekunder; bara MINA att göra vad jag vill med. Hela världen är min. Det finns inga begränsningar, det finns bara frihet. Underbart.
Det är underbart. Och skitläskigt. Och ångestframkallande. Eller snarare; lätt att skjuta på framtiden. För det är vad jag gör. Det ordnar sig, det löser sig och allt. Men vad fan; hur mycket kan lösa sig på två månader? Jag tänker alltså är jag - jag tänker som fan men känner mig inte mer existerande för det. Jag tänker inte alls men inte bleknar jag bort och försvinner även om det är det jag vill ibland.
Det är jag. Och bara. Endast. Jag. Som har makten och kraften att göra vadihelvete jag nu ska göra med mitt liv. Jag kan få hjälp av andra människor men i slutändan är det jag och jag och JAG som måste genomföra det. Som måste leva MITT liv. Och jag har insett, och inser, att det jag gör och alltid har gjor är att vänta. Jag väntar. På räddning, på att någonting mirakulöst ska inträffa och, om inte lösa allt, så åtminstone förändra. Jag har ingen aning om vad det är jag väntar på, vad eller vem och jag vet inte heller om jag har kraft, eller vilja, att sluta vänta. Även om jag inser att om det jag väntar på någonsin dyker upp så kommer mitt liv ändå alltid bara vara mitt och ingen annans och det är bara jag som egentligen bryr mig om det för alla andra har sina egna liv. Och de kan vara delaktiga i mitt och glädjas eller sörja med det men precis som jag så är de människor
och innerst inne
är alla själviska
och det går fan inte att fly undan hur gärna man än vill.
Men det kanske inte är meningen heller.
Liv, jag förstår dig inte
bränner
under tungan
ilar
under huden
forsar
under huden
Mina ord
vägrar
fly
ut i frihet
While we're waiting
Satte mig ner med ambitionen att skriva världens längsta blogginlägg och framförallt summera det gågna året 2008 men även försöka mig på en framtidsprognos av det kommande 2009.
Och det var ungefär så långt jag kom.
God Jul (denna eller nästa - välj själva) och Gott Nytt år älskade vänner och församlade (eh?). Såhär dags på dygnet (varför alltid såhär dags på dygnet?!) kan man inte vara annat än lite småmelankolisk. Spleen, som det heter.
Väntan på Godot
Puss och kram (Så bra det nu går genom interNätet)
Yours sincerefully Loli
(har egentligen ingen aning om vad det betyder men det passade min sinnestämning. Godnatt.)
Kramas för de ensamma
Vissa dagar. Är bra dagar. Dagar då benen går av sig själva. Då ingenting känns tungt och jag kan se mig själv i spegeln och sedan titta en gång till bara för att jag är så snygg. Dagar då skrattet hela tiden kittlar i halsen, just av ingen anledning alls. Du har hela livet framför dig och kan dansa dig igenom det. Varenda en av de dagarna kommer jag kanske inte alltid minnas. Men de finns där. Och gör livet värt att leva.
Vissa dagar. Är sådana där mellandagar. Utan rea. Sådana där dagar som liksom inte riktigt spelar någon roll. Du kunde lika gärna legat kvar i sängen. De dagar som bara fyller ut. Som jag aldrig kommer att minnas, aldrig kommer ägna en tanke. Hur många sådana dagar har jag inte levt?
Vissa dagar. Är minnesvärda dagar. Sådana där dagar som för alltid kommer bevaras i hjärtat, bra som dåliga. Dagar som förändrar. Eller dagar som förgyller. Eller förstör. Hemska dagar, underbara dagar. Lärorika dagar. Och ibland är även småsaker värda att minnas. Stora eller små dagar. Dessa dagar är som små glimmande guldkorn i sand. Dagar jag behåller. Och kan se tillbaka på.
Vissa dagar. Suger. Då går ingenting rätt. Då får minsta lilla extra vikt mig att tappa balansen och falla. Dagar då jag helst av allt skulle vilja krossa alla världens speglar. Då frustrationen är desperation under huden. Vad vill du, varför, hur, när, var, vem? Vad spelar du ens för roll? Sådana dagar då jag vill fly ut ur sitt skinn, bort från mig själv. Bort från allt. Dessa dagar får mig att undra. Vad som egentligen betyder något.
Andra dagar. Det finns tusentals olika sorters andra dagar. Fina dagar, lugna dagar, arga dagar, döda dagar, sorgsna dagar, glada dagar, och så vidare i några rader till. Och hur många dagar lever inte en människa.
Vad vill jag ha sagt? Det har jag ingen aning om som vanligt. Men idag var en mellandag/dålig dag. En ensam dag.
Jag: Jag har typ ingenting jag måste göra när jag kommer hem. Det är skönt men lite jobbigt också, det är då man inser hur ensam man är...
Stina: Men du eller, du är typ den minst ensamma personen jag känner!
Jag: Jag är typ den mest ensamma personen jag känner.
Stina: Då kan du inte känna speciellt många..
Idag är jag ensam. Imorgon är jag ensam. Jag är alltid ensam. Alla är alltid ensamma. "Every creature on this earth dies alone". Jo tack, jag vet. Det är sjukt att man ska behöva stå ut med att vara ensam med sig själv varenda jävla millimakronanosekund av sitt hur-lång-det-nu-blir liv.
Kram
Vrid dig med (anagram)
Att ha huvudet fullt av snor känns inte som det bästa när man ska ha stort-mega-jätte-samhälskunskapsprov. (Och då menar jag det fysiska snoret. Att ha huvudet fullt av politik hade nog varit ganska bra faktiskt.) En annan sak med Sh-prov är att vi inte kommer att ha någon ensemble vilket suger litegrann.
Jag har hört att man spränger en hel jävla massa hjärnceller när man nyser (men med det kanske det är som med att man blir jävligt ful resten av livet om vinden vänder när man gör grimaser). Jag kan i alla fall inte ha så många kvar nu då, efter idag (det kanske märks). Kanske lika många som jag hade i fredags? Jag vet inte. Ingen vet. (Jag tror jag ska gå och ringa Linda Bengtzing).
Uttrycket prosit, som man säger till en person som just nyst, är latin och betyder "må det gagna" (från prosum, "vara nyttig"). haha det visste ni inte! Och inte jag heller. (Och ungefär lika lite vet jag varför texten är här uppe.)
WAAATÄVÄÄÄÄ.
Nu har jag kommit till det stadiet att jag insett att jag inte skulle ha skjutit upp det sista läsandet tills nu. Provpaniken infinner sig och varför har jag inte pluggat mer? Då har jag ändå varit duktig och gjort en del idag. Och diskat också. Puh.
Åh, hur var det nu? Liv, jag förstår dig inte. Ganska mycket förstår jag inte. Ganska mycket vet jag inte om jag vill förstå. Som det här med Eukommissionen, det verkar mest jobbigt.
Annars då?
Jorå, solen skiner och det regnar och däremellan är det ganska mycket slask. Men lite snö också.
Nu låter det som att jag är asopepp och seg. Och det är jag. Men annars har helgen vart fin. Fredagsmaskeraden var aspepp. Lördagen var det mysigaste på länge. Idag var/är snorig men det var fint med lussebullar och Sagan om Ringen Extra material.
Nu undrar jag mest bara vart jag är på väg. Och om det är meningen att jag ska försöka läsa kartan och ta ut riktningen. Eller om jag bara ska spatsera runt. Och se om jag hittar någon trevlig stig. Wohooo, vilken underbar metafor.
Och så ser jag framemot en natt fylld av... ännu mer
SNOR!
Natti, natti.
Julklappsreklam på Tv4:
Till henne: tre nr av Elle
Till honom: tre nr av Allt om historia
Eh...?
Wuthering heights
På ensemblen i måndags bestämdes det att vi ska testa att spela en Kate Bush låt. Jag, som inte lyssnat på henne på ett långt tag nu, satte precis in skivan i min dator och insåg hur sjukt bra hon är. Iiihk, viss musik vill man bara typ... hoppa in i. Kate Bush gör sån musik. Även om jag tror att det är så med den att antingen älskar man den och tycker att hon är skitcool och helt genialisk eller så hatar man den och tycker att hon är galen och dum i huvudet. Galen är hon nog i och för sig. http://www.youtube.com/watch?v=xz07Hf5htfY&feature=related
Idag var en bra dag. Trots huvudvärk och enorm trötthet (jag höll på att somna på religionslektionen och på gympan gjorde jag ingen skillnad på mina medspelare och de i motsatta laget.) Fika på Espressohouse (i Uddevalla!!!) med Emma var trevligt och mycket bra. Puss på dig och sånt! Sen var det snabbvisit hos Stina och Västerskolans Julkonsert. Vi plus tre trettiondelar(eller hur många vi nu var) av 9D stod utanför kyrkan och var nostalgiska, ojade oss över att när vi kommer stå där när vi är fyrtio så är förmodligen Elisabeth och Eva pensionerade för ganska längesedan, pratade om återträff, och upprördes över gamla människors fräckhet (de gick före på det mest ohängda sätt jag varit med om!)
Yes och om konserten är inte så mycket att säga förutom att det var mycket nytt (sånt som vi minsann inte höll på med på vår tid) och lika finstämt som vanligt (med vissa undantag dock). Och jag kom på att vi håller på att gå ur tiden. Numera är det bara årskurs 7, 8, 9 - som fortfarande möjligtvis vet vilka vi är. Ahhh, vi är så gamla! (Ge mig en rulator, nu!)
Det är en kvinnlig författare i typ 30-40 årsåldern med dreads på TV! Fan vad coolt, sån ska jag också bli! Wiii!
Yap, bloggskrivandet var på topp idag. Nu ska jag läsa samhällskunskap.
("Lycka till med det!"
"Åh, Tack!")
Puss
I need a kicking cause I'm fake
Nu är jag mest allmänt förvirrad för jag är så dålig på att planera och har inte sovit jättemycket så hissen går ungefär bara till andra våningen känns det som. Körrep imorgon i alla fall och träffa Gotland-Sofii! Wiii!
Jag fattar ingenting och jag tror inte att ni gör det heller
But hey, min blogg är tolkningsbar!
Och så sa han det alla tänkte. Amen.
Random unge någonstans i församlingen: "Inte han igen!"
Ja, det var nog det roligaste idag. Annars har det varit en helt vanlig söndag (ni vet när man sitter och gör ingenting fastän man vet att man har tusen saker man borde, för att inte säga måste, göra och likförbannat så tar man inte tag i det) och jag tänker att den där ungen egentligen hade jävligt rätt. Inte han igen. För jag menar, hur många gånger har han inte kommit nu, hur många gånger har vi inte firat hans jävla födelsedag. Och väntat (vilket förövrigt har funkat ganska bra för mig. Idag har jag väntat en jävla massa.) Hade det inte varit rätt festligt om vi varje år hade firat olika högtider vid olika tillfällen. Lite jobbigt för almanacksföretagen kanske men man får ju offra sig.
Nästa år ska jag nog fira Tisk (fråga mig inte vad det är för det vet jag inte men det innefattar i alla fall simfötter, små gula älgar och punschrullar) den 17 juli.
Jag är på skrivhumör och sitter och knåpar med engelskan (men nej, den föder ingen inspiration). Igår var min kusin Sofia här och det var himla trevligt. Idag var jag i kyrkan då. Det var rätt trevligt det med även om prästen var sjukt seg. Och så snackade han ju bara om nån snubbe hela tiden, Gud eller vad han hette, och om hur himla bra den här killen var. Ingen fantasi alls.
Jag längtar till nyår så att jag kan få ha på mig min nya fina klänning som är röd! Och så att jag kan få avge ännu en bunt meningslösa nyårslöften som jag ändå aldrig håller (oftast är det väl mest önskedrömmar kanske).
Nej, här blir ju inga barn gjorda (Och tack och lov för det.) Så jag ska nog gå och spela lite.
vi ses på spårvagnen!
